Idag tänder jag minnesljus för mamma Siv, hennes Leif och alla de 300 000 människor som omkom i den 17 meter höga Tsuanmi vågen 2004. 543 svenskar omkom 26 december 2004.
För 15 år sedan den här dagen, förändrades mitt liv helt av en flodvåg i Khao Lak.
Det river i själen när jag hör minnesprogram och ser återblickar på radio och tv idag. Det tog 2 månader innan jag fick besked om vad som hänt mamma Siv och fick hem henne. Ovissheten är det värsta som drabbat mig. Lever hon? Är hon skadad? Eller värsta tänkbara - är hon död...? Frågorna var många och det var så viktigt att få svar. Ovissheten grävde i själen.
53 år blev mamma, en ålder som Rockys pappa nått nu. Idag inser jag ännu mer hur ung hon var och så otroligt levande.
Det går att lära sig att leva med en sorg och samtidigt finna glädjen efter vägen igen. För mig har min egen tankekraft hjälpt mig framåt.
Att förstärka de bra sakerna i varje dag, har gjort att jag är tacksam för det lilla som oftast är det stora för mig. Jag brukar säga till mig själv "Vilken fin dag det blev, tänk att jag får vara med om det här osv" Att förstärka de bra sakerna har gjort att jag funnit livskraften att orka trots år av tyngd på olika sätt.
För 15 år sedan den här dagen, förändrades mitt liv helt av en flodvåg i Khao Lak. En sorg kan man som sagt lära sig att leva med. Men de människor som särskilt de sista 7 åren, efter Rockys olycka har använt denna katastrof emot mig och oss, är så omänskligt elaka, att det får mig att vilja kräkas. Jag ska försöka berätta.
Vi som drabbades kan aldrig jämföra detta med ett vanligt dödsfall. Det var en fruktansvärd naturkatastrof där så många människor dog. Lika många som om mer än hela Västernorrland skulle utplånas, Sundsvall, Timrå, Härnösand, Kramfors, Örnsköldsvik mfl.. Då kanske ni kan förstå omfattningen.
5 år efter tsunamin, kom fortfarande information och rapporter nästan - dagligen i radio och tv! Sorgen fick liksom inte läka som för andra, vi påmindes ständigt och fick det därför svårare att ta oss vidare.
Kaoset i Sveriges regering som rådde dagar och år efter tsunamin, går inte att beskriva. Det var omöjligt att få någon information ifrån UD, det rådde KAOS och Sverige var bland de sista länderna att hämta hem sina medborgare. Den information som gick att få första dygnen var via tv och radio. I hopp om att kanske få syn på mamma på någon av alla nyhetsrapporteringar där lik flöt omkring i den enorma förödelsen, gjorde inte saken bättre. Men jag är så oerhört tacksam över att hon blev identifierad.Förödelsen var enorm.
Bara det med identifieringen tog tid innan de kom på hur det skulle göras. Jag fick hämta ut mammas tandkort hos hennes tandläkare och lämna till polisen som skickade det vidare till Thailland och svenska läkare som arbetade dygnet runt för att vi skulle få hem våra anhöriga. För evigt tacksam för att dessa människor orkade göra detta.
Polisen Lars Gottwall i Sundsvall, var en ovärderlig kontakt där och då. Han förstod ovissheten då han lever med den ännu försvunne Sundsvallspojken Johan Asplunds mamma. De fick aldrig svar och jag minns att Lars sa till mig att det viktigaste för att kunna gå vidare är just att få visshet om vad som hänt. Det var så skönt med någon som kunde förstå.
Våra döda anhöriga flögs till Ärna flygplats och i februari 2005 kom mamma och där vi anhöriga fick möta upp. Där hade de ställt upp 13 kistor med svenska flaggan runt. Det var högtidligt och fruktansvärt. Det gick inte att ta in... Samtidigt kunde man läsa Aftonbladets rubriker "Fel person lades i fel kista" Det var kaos överallt.
Vi anhöriga fick göra en minnesresa där Svenska kyrkan fanns med och hjälpte oss genom att spåra betalkorten där de handlat och varit, att återskapa mammas och Leifs sista dagar. Vi åkte till sista stället de handlade på, till hotellet de bodde och som enbart hade murstocken kvar, till minnesmuren där alla anhöriga satt upp sina frågor och bilder och till sist till templet Wat Yan Yao, där mamma lades för identifiering. Vi tände ljus i templet. Det var en viktig resa för att kunna försöka påbörja ett avslut för att förstå.
I Sverige är vi dåliga på att prata om döden, trots att det är en lika naturlig del av livet som födseln och ingen kommer att undgå den... Om vi delar med oss så kommer vi inte känna oss lika ensamma när vi själva drabbas. Vi måste få bearbeta på vårt eget sätt, finna vår egen väg.
Jag har lärt mig mycket om människor efter den här perioden. Hur rädda människor är för att säga eller göra fel i mötet av den drabbade... Vet ni, det finns inga rätt och fel. Det viktigaste är att ni finns kvar där. Ge en kram, lyssna - finns!
Du kan också säga "Jag vet inte vad jag ska säga". Det är okej! Många gånger behöver den som drabbats av sorg, göra något annat än att enbart prata om det som hänt. Erbjud dig att laga matlådor, vara barnvakt eller ta en prommis tillsammans. Det kan i ett sorgearbete vara mycket värdefullt.
De som smärtade värst och som för evigt sitter kvar i mig, var nog när min svärmor ringde till mig, innan de funnit mamma och frågade; "Hur länge ska du hålla på så här? Det har ju dött folk förr och tänk på alla barn som dog.." Jag förstod ingenting och hörde mig säga; "Jag är ledsen tills jag är färdigledsen."
Hon störde sig på att jag var ledsen och inte kunde sitta i pianobarerna och köra på som vanligt. Hon tyckte att jag skulle skärpa mig.
Men alla vi anhöriga som inte fått svar var i chock. Jag funderar än idag på hur någon kan uttrycka sig så elakt. Hur skulle jag känt om hon istället frågat mig om hon kunde hjälpa till på något sätt? Jo, värme och kärlek som gör att en människa kan läka så smått.
Men när jag 15 år senare ser hur hon också tog helt avstånd ifrån sitt enda barnbarn då hon och de andra i familjen skämdes, efter att Rocky drabbades av olyckan och fick en förvärvad hjärnskada, så är det bara att acceptera att vissa människor inte äger den empatiska förmågan till att förstå hur det kan kännas att drabbas av sorg. Att inte ställa upp för den närmsta familjen utan istället sprida rykten för att förgöra den, DET är något som borde fått dom att skämmas. De flesta känner nog att de skulle göra vad som helst för sin familj. Jag känner verkligen så själv. Så är det inte för alla.
I sorg och trauma behöver man de närmsta kring sig. Det hade aldrig vi varken efter tsunamin eller efter Rockys olycka, så därför känner jag och vi oss som överlevare på många sätt. Människan kan bete sig underligt när andras liv blir en reflektion av sitt eget liv som kanske inte levts eller där man själv valt att vara alla till lags och därmed känner sig olycklig och bitter.
Ibland kan det då kännas bättre att trycka ner och skylla på andra istället för att ta vara på sitt eget.
När Rocky drabbades av olyckan 2012 så spred de rykten om att jag blivit psykiskt störd efter att min mamma dog i tsunamin och därför hittade på att Rocky fått en hjärnskada. Jag lovar att det finns inget som sårat mig, Rocky och Patrik mer. Okej att en hjärnskada många gånger inte syns, men att jag skulle hitta på en väl dokumenterad hjärnskada inom vården för att min mamma dött i tsunamin - det tog kan jag säga. De ansåg att sjukdom ska man inte orda om och en död människa ska man inte prata om. Den som är död - är död. Jag anser att det är precis tvärtom och kommer aldrig att förstå deras resonemang. När vi minns en människa med värme och pratar om dom, så lever de vidare inom och genom oss. Det känns sunt.
Min moster och morbror var så arga på mig för att jag senare började föreläsa. Deras elaka tungor sa att jag gjorde detta för att tjäna pengar på min mammas död. Deras ord kändes som om de kargade upp själen på mig. De ville inte att jag skulle prata om min älskade mamma, deras syster, som gett mig livsglädjen i livet. Avundsjuka kan verkligen ställa till det och tyvärr så gick deras avundsjuka mot mamma när hon levde, i arv till mig och även till min dotter. Många gånger har jag undrat själv hur jag och vi orkat. Musken och min älskade familj är svaren.
Min väg tillbaka efter tsunamin var att jag började föreläsa efter att jag blev inbjuden att spela in min musik i Nashville 2010. Jag ville inspirera människor att ta vara på sina liv genom min berättelse och musik. Jag har också fått en enorm respons genom åren av alla människor jag mött genom mina föreläsningar och genom mina konserter. Det känns meningsfullt.
Om jag hade blivit så sjuk som de påstår att jag blev, då klarar man inte av att ha det driv jag har och man klarar framför allt inte av att stå på scen och inspirera och uppmana andra att leva - det gör man inte om man gått under, jag lovar. Tänk om de hade stöttat mig och sagt, " vad bra att du funnit meningen med livet igen" Det hade din mamma älskat!" Inget hade gjort mig gladare.
Min livskraft och mitt driv är att hjälpa andra. Det skrevs många anmälningar mot mig och Patrik första åren efter Rockys olycka, där mina resor till Nashville och min mammas död användes som argument till att vi hittat på Rockys hjärnskada. De sa att jag drabbats av Mûnchhauser by Proxy efter min mammas död, att jag höll min dotter fånge i källaren, att hon inte fick gå i skolan. De ringde till sjukvården, skolan och grannarna. Många trodde först på detta och spädde på viskleken. Hur har ni orkat? har många frågat oss genom åren.
Vi hade ju sanningen, stort stöd av vården, socialtjänsten samt röntgenbilderna, vårdens utredningar och rehabilitering som 100% förkastade deras lögner och därför kunde vi stå upprätt mot dessa onda krafter. Det är svårt idag att förstå hur så många människor kunde hänga på denna häxjakt och vart kommer allt hat ifrån? Hur kunde det bli så att ingen vuxen frågade sig själv - vad är sant och vad vill jag tro och ta reda på?
Musikerförbundets dåvarande jurist, Per Herrey var ett otroligt stöd i denna häxprocess som en del drev hårt mot oss. Robert Aschberg och Trolljägarna var hem till oss i Anundgård och tyckte att detta var rent av förjävligt.
Verkligheten var ju så att skolan inte anpassade skolgången så att Rocky kunde gå i skolan. Ja detta har ju varit mycket i media sista åren så det är nog ingen mer än de närmsta släktingarna som fortfarande tror på deras påhittade historia. Jag önskar bara att de kunde förstå hur otroligt mycket som de förstört Rockys liv genom all deras ryktesspridning.
Min mans bror blev också fälld i Sundsvalls Tingsrätt 2017 för ofredande då han hävdade att jag är psykiskt störd efter tsunamin och drivs av sitt hat och skam än idag för att Rocky fått en skallskada. Istället hade han kunnat välja att hjälpa och stötta som farbror, istället för att smutsakasta hela vår familj och försöka ta bort alla mina musikerjobb i Sundsvall, vilket han och hans kompis Ulla delvis lyckades med under en period när det var som värst.
I Tingsrätten satt han bara och skrattade åt "den påhittade hjärnskadan" Innan sanningen kom fram så hängde politiker, gamla kollegor ifrån Kulturskoletiden och vänner med flera på. Jag har alltid undrat hur så många människor valde att ställa sig på en sida som de inte hade en aning om istället för att ta reda på fakta. En dag kanske någon av dessa får dåligt samvete och kan förklara.
Min pappa var nog kanske värst ändå, som ringde några månader efter tsunamin och sa att jag hade en jävla tur som får ärva. Ja hans bitterhet efter deras skilsmässa gjorde honom mer omänsklig än någonsin. Jag minns att jag svarade att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka mamma. Han bara skrattade. Hur man kan jämföra ett människoliv med pengar är för mig en gåta än idag.
Då kropparna var så förstörda efter tsunamin och den enorma värmen, så kunde vi inte få se våra anhöriga när de kom hem, som vi normalt får när någon dör. Det gjorde att det tog nästan 5 år för mig att förstå mentalt att hon var borta. När du ser att en människa lämnat kroppen så kan du någorlunda förstå att personen är död. Så blev det inte för oss.
Mamma Siv åkte så livslevande till sitt paradis - Thailand och skulle titta på hus med sin kärlek. De förlovade sig på julaftonen under en palm i Khao Lak. Min tröst i allt är att hon fick dö lycklig. Jag glömmer aldrig hennes sista kram, leende och vad jag kände. Jag minns att jag tänkte, det känns som att det är sista gången jag ser henne och det var det också.
"Hej då, nu åker vi till paradiset" sa mamma och log sitt varmaste leende.
Så tacksam över att vi fick hem mamma och Leif till Sverige även om det tog 2 månader innan identifieringen kom och vi fick klarhet.
Jag hade aldrig sett mamma så levnadsglad och lycklig som det året och det var en underbar känsla. Hon var lika glad som jag mindes henne som liten.
Minns mamma som glad, positiv, busig, som älskade musik, njöt av att baka o laga mat, åkte skidor, cyklade, plockade bär, ja allt det som jag själv gör idag 😃
Hon har inspirerat mig i mycket och framför allt så trodde hon på mig och musiken, köpte mitt första piano och var trogen publik på alla mina uppträdanden genom åren.
Saknar Dig mamma och de sista 6 åren sen Rockys olycka skulle jag behövt dig mer än någonsin.
Jag vet att du skulle ha funnits, gett din kärlek, hjälpt och lyssnat. Du skulle aldrig ha kunnat sagt ett elakt ord till Rocky.
Det har varit min tröst, att du fick dö lycklig. Ett fint minne. Tiden läker inte alla sår, men vi kan lära oss att hantera och lära oss leva med våra erfarenheter.
Det finns ett liv efter det svåra vi ibland får uppleva.
Vi tror det inte just då men efter ett tag kan vi hjälpa andra genom att lyssna och finnas.
För mig känns det naturligt och viktigt.
Jag vet också att om detta inte hänt så hade jag aldrig börjat skriva låtar. Visst är det märkligt att livet tar sig helt andra vägar än vi tänkt ibland.
Först blev det tvärstopp i det musikaliska flödet men sedan 2009 när jag bestämde mig för att säga ja till livet och njuta av det, så kommer bara mer och mer musik och text.
Tsunamin har också gjort mig modigare, jag är mer bestämd att våga ta chanser och se möjligheter efter detta. Jag värderar livet oerhört högt, gläds åt det lilla och tar inget för givet.
Jag vet att mamma hade velat följa med till Nashville på mina inspelningar och träffat Elvis ordinarie musiker. Elvis var hennes stora idol. Det hade varit så roligt att dela det med henne 
<3 Jag vet att hon hade varit stolt över mig. Hon lärde mig att inte vara avundsjuk på andra utan göra något själv istället som gör mig glad.
Jag kan idag se att jag utvecklat många styrkor och krisstrategier efter jag tog mig igenom denna svåra tid. Ibland måste man få bryta ihop för att komma igen. Tårar är inget farligt, bara renande. Under några år hette min föreläsning "Från Khao Lak till Nashville" Den handlade just om att leva i nuet och om att fråga sig själv ofta om man känner sig nöjd och lycklig i livet. Om inte, varför och vad kan du göra åt det? Vad är det värsta som kan hända?
Jag berättade om hur musiken blev min kanal och ventil genom det tuffa. Var och en måste finna sin egen strategi att lära sig leva med sorgen efter en förlust. Det finns inga rätt eller fel, bara man känner att det hjälper en själv att kunna glädjas att leva igen. Det kan ta tid och det måste det få göra. Folk tycker ändå så mycket men det är bara DU som vet vad du behöver och det är bara DU som ska leva resten av ditt liv med dig.
Utan de här erfarenheterna hade jag aldrig vågat ta chansen när jag fick möjligheten att åka till Nashville och spela in min musik.
Jag känner alltid en tacksamhet för allt som kommer i min väg i livet - varje dag Ju tuffare erfarenheter - desto större utveckling.
Men det betyder inte att det inte känns omöjligt och hopplöst stundvis...
Livet är till för att levas. Ibland grusas våra drömmar och visioner. Då tappar vi fart.
Kom ihåg att det alltid går att börja om eller byta väg. Det viktigaste är vad DU mår bra av. Då mår alla i din omgivning också bra.
Jag hade kunnat valt att avsluta mitt liv under de här åren, men jag älskar att leva. Min uppfattning är att det är det som har stört alla dessa människor efter vägen. Att vi trots allt älskar att leva.
Min största sorg är nog att vi inte förlorade enbart mamma efter den här vägen, utan i stort sätt båda våra släkter. Varje år den här dagen, tillåter jag mig att minnas och sörja. Det känns kanske extra hårt eftersom det är jag, Patrik och Rocky som är kvar av all familj och släkt.
Innan mamma dog så firade vi alltid tillsammans med hela släkten. Aldrig har vi haft ett bråk ens. Det är oerhört tragiskt att vår dotter ska behöva förlora allt efter sin olycka och att släkten skyller på min mammas död i tsunamin för att de själva skäms inför sina vänner och bekanta. Jag är glad att min mamma inte behövde uppleva detta.
Att blod är tjockare än vatten som det så fint heter, det tror jag inte ett dugg på.
Vi firar numera julafton med nära vänner som stöttat oss genom alla år. De är vår familj numera.
Vår familj är de vänner som vi valt.
Men ljuset och meningen finns där. Det finns inget större och viktigare än kärleken till sina nära och kära. Jag älskar dig mamma, Rocky och Patrik.
Älskar er kära vänner som finns och funnits genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.
God fortsättning och kramen på Er ❤️🙏🏻
"Jag vill känna att jag levt mitt liv" (Stefan Nilsson)
Jag, Mamma och Rocky. Ett collage jag gjorde för några år sedan.
1 kommentar(er)
