Innan mamma omkom i tsunamin i Thailand så hade jag aldrig skrivit text och musik. Jag trodde inte heller att jag kunde och vågade inte ens testa för den delen. För tänk vad andra skulle tänka om mig då. Jag kanske trodde att jag var någon...Idag när jag rensade bland mina papper så hittar jag en dagboksanteckning som jag skrev september 2009 då jag var så "förundrad" över att jag börjat skriva musik. Så skrev jag:
"Det som förvånar mig mest är att jag oftast går en promenad på 1- 1,5 timme och när jag kommer hem så finns i stort sett låten färdig i mitt huvud. Jag känner stor tacksamhet att jag får dessa låtar till mig. För varje låt har jag tänkt eller känt på ett speciellt sätt. Det känns som att jag får svar på mina frågor genom låtarna och jag vill ge andra kraft och hopp genom dom"
Fem år tog det att bryta mig loss ifrån sorgens grepp över att aldrig få se min 53 åriga mamma återvända ifrån sitt paradis.
"Jag måste börja leva" sa jag till Patrik. Men jag vet inte riktigt hur. Jag tror att när jag bestämde mig för att leva livet och inte låta det mörka styra, så öppnades musiken igen för mig. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt. Jag tog kommandot över deppet istället för tvärtom. Sedan dess har jag jobbat hårt med att varje dag tänka positivt innan jag somnar för att fokusera på det som är värt att leva för.
Låten 'Rainbow' tog mig till Nashville september 2010, 1 år senare, då jag blev inbjuden av multiinstrumentalisten Charlie McCoy bakom Elvis, Dolly Parton, Roy Orbison, Johnny Cash och många fler, efter att han hade lyssnat på den. Sedan har jag åkt fram och tillbaka mellan Sundsvall och Nashville och jag önskar så ibland att mamma hade fått vara med. Hon som såg till att köpa ett piano till mig när jag var 6 år.
Låten handlar om äkta vänskap och om att finnas där när andra gått. "Can´t you see the rainbow in the sky"
Jag skrev den efter en samtal med en nära vän. När en människa hamnar i depression så är det ofta lätt att hamna i svarta eller vita mönster. Alla andra färger liksom försvinner. Då tänkte jag att man inte får glömma att lyfta blicken mot himlen för att kunna se färgerna i naturen. Jag hade precis tagit mig ur mörkrets grepp och ville försöka hjälpa min vän. Det blev den här sången. Rocky och hennes tremänning Ida är med i den, 7,5 år gamla ❤️
Jag skrev den efter en samtal med en nära vän. När en människa hamnar i depression så är det ofta lätt att hamna i svarta eller vita mönster. Alla andra färger liksom försvinner. Då tänkte jag att man inte får glömma att lyfta blicken mot himlen för att kunna se färgerna i naturen. Jag hade precis tagit mig ur mörkrets grepp och ville försöka hjälpa min vän. Det blev den här sången. Rocky och hennes tremänning Ida är med i den, 7,5 år gamla ❤️
Hoppas att ni gillar den!
Kram Jessica
0 kommentar(er)
