Hur kan man välja glädje när man lever i en mardröm? Så skrev en person till mig för ett tag sedan och berättade om sin hemska livssituation i kampen för sitt barn.

En hel del människor har följt min familjs kamp för Rocky om att ha rätt till sin grundskoleutbildning. Dessa 6-7 år har varit de absolut värsta åren av mitt liv. Det finns ingenting värre än när det drabbar ens barn något.

Jag tyckte att det var hemskt när mamma dog i tsunamin, men att bli trakasserad, grovt förtalad och hotad under så många år på grund av att vi som föräldrar har krävt att Rocky skulle få sin utbildning trots sin skada, det tog nästan död på min kropp 2016 på grund av all stress jag utsattes för, av några kvinnor speciellt mycket. Mycket handlar om deras avundsjuka och bitterhet till andra kvinnor som förverkligar sina drömmar eller älskar att leva sitt liv. Det är genomgående tema i alla brev som kom genom åren. Hur orkar man lägga så mycket tid på en annan människa? Tänk om de istället gjort något av sina egna liv, då hade de kanske kunnat finna sinnesro. Jag önskar dom verkligen det. Att gå omkring med sådant hat kan aldrig vara hälsosamt.

Alla barn har enligt lag i Sverige rätt till grundskola. Hur klarar man en sådan kamp och inte gå under helt? Det har jag frågat mig själv många gånger. Jag tror att vi människor klarar så mycket vi måste klara. Där finns bara två val - att ge upp eller fortsätta. För sina barn gör man allt och lite till.  På något sätt hittar vi alltid någon väg framåt till slut. Ja, men du är ju så stark och har det bra, får jag ofta höra som argument till att jag "alltid är glad".

Jag väljer att ha en positiv framtoning framför en negativ eftersom jag mår bra av det och det underlättar mitt eget liv mycket. Kanske kan jag inspirera någon annan att finna sin väg genom mitt sätt att dela med mig? Jag hoppas det och får massor av meddelanden varje dag om olika livsöden. Det gör mig också så tacksam och ger mig kraft att orka fortsätta med det jag gör.

Jag började med egna strategier efter mammas död i tsunamin 2004. Då kändes verkligen allt svart. Jag insåg till slut att jag var nära att fastna i detta mörker och det var då jag tog den där promenaden i september när jag bestämde mig för att börja leva mitt liv, fast jag inte hade en aning om på vilket sätt eftersom all glädje kändes som helt borta. När jag kom tillbaka ifrån promenaden så hade jag skrivit min allra första låt; 'Let´em Know (This Girl´s Here To Play) en strof lyder "to leave the dark behind me and step into the light. I know who I am..." Sedan kom fler och fler låtar och idag har jag 2 fullängdsalbum inspelade i Nashville tack vare att jag valde livet. Jag började också skriva i en liten anteckningsbok som jag hade vid nattduksbordet. Där skrev jag upp 2 positiva saker som jag hade upplevt varje dag. Innan jag somnade så jag jag in i den händelsen/upplevelsen igen och då somnade jag ofta gott. Åren innan så gjorde jag som många andra, att jag ältade allt som händer och drabbat mig. Det hjälpte inte mig alls. Självklart ska man reflektera, dra lärdom och hitta ny kraft genom sina livserfarenheter. Men det är när allt börjar bli svart som vi måste dra i nödbromsen.

 

Att vara stark och att tänka positivt för det mesta är inget som kommer gratis till en. Det krävs hårt arbete och egna strategier för att klara det. Ibland kan man behöva hjälp av en livscoach för att finna sin väg framåt. 2015 certifierade jag mig till det. När jag får möjlighet att hjälpa andra att finna sin egen väg i livet, då mår jag som bäst. Delad glädje är dubbel glädje.

Däremot måste ju viljan till att se ljuset finnas till det. Vill jag vara i en destruktiv värld dygnet om eller kan jag fånga några positiva glimtar under dagen som kan få mig att orka lite till? Självklart talar jag inte om kris och nödsituationer där vi lider av svåra sjukdomar och så vidare där vi behöver professionell hjälp.

Ibland får jag höra att det är så lätt för mig att säga. Nej, mitt liv har verkligen varit allt annat än lätt. Däremot har jag alltid haft en "jäklaranamma anda" i mig som på något sätt har gett mig kraft att se solens strålar i den gråaste av dagar. Nej, jag är INTE glad varje dag. Jag tillåter mig ofta att gråta ur mig det som känns jobbigt och tungt varje dag. Då känns oftast bättre sedan.

Efter att jag blev svårt sjuk 2016 och faktiskt höll på att dö i en svår sjukdom, som läkarna sa hade utlösts efter alla år av trakasserier, så har det varit en lång och tung väg tillbaka. Många dagar har jag känt mig arg på de här människorna som faktiskt önskade livet ur mig och nästan lyckades till slut när jag blev sjuk. Allt för att jag åker till Nashville och spelar in min musik och för att jag är ambassadör för Hjärnskadeföbundet Hjärnkraft men kanske mest för att jag är en glad Jessica. Eftersom jag var en glad och positiv person så ansåg DE att jag hade fått en psykos och led av Munchenhauser by Proxy, alltså skulle medvetet skada mitt barn för att få egen framgång och njöt av detta. De hade inget bättre för sig än att sitta och leka hobbypsykolog för att sedan få andra människor att projicera det på mig och anmäla min familj. Detta skrev och sa de till massor av människor i min hemstad och även till mina kollegor i Nashville. Det drabbade oss hårt och det gjorde så att Rocky inte fick någon utbildning eftersom en av lärarna valde att tro på den här smörjan, trots att läraren och skolan hade all medicinskt underlag ifrån sjukhuset i Umeå.
De här kvinnorna kanske ska fundera på vilka som är sjuka, som sitter och skriver sån här smörja på sociala medier. De har verkligen gett mig en bra story till min bok i framtiden för allt finns dokumenterat.
Efter den här tuffa perioden måste jag 2 gånger per halvår få cellgifter intravenöst för att jag inte ska dö och det troligast resten av mitt liv. Sjukdomen är sällsynt och har också gett mig nervskador i fingrar och fötter som gör mig rätt begränsad vissa dagar och det gör väldigt ont. Inte så bra för en pianist direkt.

Nä vet ni vad, livet handlar om så mycket annat. Jag kan inte göra så mycket åt detta som drabbat mig mer än att jag ser till att njuta ännu mer av livet varje dag. Det finns alltid bättre och sämre dagar för alla. Jag njuter desto mer de bra dagarna
Bara det att jag faktiskt överlevde har gjort mig så tacksam - VARJE DAG. Det finns alltid någon som har det mycket värre. Musiken läker och hjälper mig massor också och alla fina människor som skriver till mig.

Vissa dagar är jag livrädd, arg och frustrerad. Det är okej, men för det mesta älskar jag mitt liv, min familj, musiken, alla fina människor jag har omkring mig. Jag känner att det är mitt ansvar att leva mitt liv så mycket som möjligt, efter de förutsättningar jag har så att jag trivs. 

Om inte jag lever mitt liv, vem ska då göra det? Älskar er alla som funnits, finns och är 💜

Kram Jessica Ps. Vår dotter Rocky kallar mig för den obotlige optimisten. Kanske ligger det något i det 😍