Jag har precis läst att vår folkkäre Jerry Williams har gått bort. Det hugger till i mitt hjärta. Jag känner inte honom, men hans musik har präglat halva mitt liv. Mamma älskade hans musik. Han har verkligen satt goda avtryck som vi som är kvar för evigt kommer att minnas honom. Mina tankar går till hans familj. Må de få sörja ifred.

Detta får mig också att tänka på hur olika vi människor väljer att agera genom livet. De flesta vill hylla en person som har gått bort, lyfta fram dennes goda sidor så vi tillsammans kan minnas. Allt vi gör och säger genom livet sätter avtryck och spår hos andra människor

Jag har tänk extra mycket på en av mina närmsta vänner sedan 20 år som inte fick reda på av sin familj att hans mormor hade dött. Efter tre dagar fick han ett meddelande ifrån en släkting på Nya Zeeland som undrade om han skulle gå på begravningen... Han får alltså beskedet ifrån Nya Zeeland, inte ifrån familjen i Sverige!

Det otroligt sjuka i den här historien är att hans bror fälldes i Tingsrätten förra året för ofredande för att han bland annat hade skickat ett av många sms för 2 år sedan om att deras mormor hade dött trots att hon levde. Det är nog det vidrigaste någon kan göra, att meddela en familjemedlem att någon som står en nära har dött fast den lever. Hur skulle du reagera om din familj gjorde så?

Gissa hur många tankar som hann gå genom huvudet innan sanningen uppdagades den gången? Mormor levde - då.

För några veckor sedan kommer alltså detta meddelande på Messenger och en fråga om min vän tänker gå på begravningen. Vad skulle han svara? Svaret blev: "Jag visste inte om att hon dött" Min fina vän ringer runt till de begravningsbyråer som finns i vår stad (vilket inte är så många) och efterfrågar när begravningen ska vara. Ingen vet något, säger de. En märklig känsla infinner sig i kroppen.

Kan det vara så att den närmsta familjen, föräldrarna och brorsan försöker undanhålla att mormor har dött?
Det skulle vara oerhört obehagligt och inte så friskt agerat blir tanken. Jag föreslår att han ska ringa kyrkoherden på den orten som mormor bodde. Kyrkoherden blir bestört när min vän berättar om domen mot brorsan, familjens agerande genom åren,att han inte visste om att mormor dött och berättar i alla fall att det är hon som ska begrava mormor och att hon ska träffa min väns föräldrar dagen efter.

Vännen ringer tillbaka till kyrkoherden som hon lovat att han kunde göra. Hon berättar att mamman blivit alldeles upprörd när hon fick reda på att min vän fått reda på att mormor hade dött. Mamman hade sagt att de hade tänkt att min vän skulle få läsa dödsannonsen i tidningen, efter begravningen. Varför i hela fridens dagar gör man så? Vilken mamma vill skada och straffa sin son på det sättet när hon vet hur nära relation mormor och sonen hade. Mamman berättade också att de begärt sekretess på begravningsbyrån så att vännen inte skulle kunna ta reda på vilken byrå som hade anlitats och så att det gick att få reda på att mormor dött. De borde SKÄMMAS!!!

Jag trodde att det fanns gränser för all ondska. Men här verkar det ha slagit slint ordentligt. Det gick bra att skicka ett sms att mormor dött när hon levde, men inte när hon verkligen hade dött.

Om jag var den här familjen så skulle jag fundera på hur omgivningen tänker om ett sådant agerande att utesluta sin ena son och sitt enda barnbarn. Släktingen ifrån Nya Zeeland skrev till mamman och frågade varför vännen inte var välkommen. Självklart svarade hon att sonen var välkommen. Hur välkommen känner man sig på en begravning om meddelandet kommer ifrån Nya Zeeland? Hade det inte varit enklare att välkomna sin son via sms eller ett mejl? Min vän lyckades med andras hjälp ta reda på när begravningen var och tid så att det gick att sätta ut en egen annons, skicka blommor och sätta in en slant till en fond.

Själv fick vännen söka upp en kyrka på annan ort för att tända ett ljus själv i stillhet för sin mormor. Mitt hjärta brister när jag hör hur en del behandlar sin familj. De flesta brukar kunna lägga hat och osämja åt sidan när döden knackar på. Men inte här. Jag vet också hur min vän kämpat genom åren för att försöka få kontakt med sin familj, få dom att lyssna och förstå vissa saker. Men de önskade bara honom lycka till och bröt kontakten genom ännu mer hat. De valde att splittra ännu mer. Livet är så oerhört kort. Varför väljer en del hatets väg? Det är så sorgligt.

I lördags var dödsannonsen i tidningen. Vännens och familjens. Jag ryste när jag tänkte på hur det hade varit för min bästa vän om han slagit upp tidningen den dagen utan att veta något, att hans mormor hade dött och att begravningen hade ägt rum? Det hade krossat hans hjärta.

Jag fick syn på en text som någon la ut på Facebook häromdagen och som jag tycker stämmer så bra in på människor av det här slaget. En text ifrån människor som arbetar sig ifrån olika beteendemönster:

"Idag behöver jag fortfarande tänka på att sköta mig själv. Jag vet att jag har problem, när jag tänker "han borde" eller "hon borde inte". Jag har inga lösningar för andra människor. Det är inte jag som bestämmer om olämpligt uppförande, god affärsmoral, artighet bakom ratten eller sunt förnuft. Jag vet inte vad som är bästa för andra människor eftersom jag inte vet vilka lärdomar deras högre makt erbjuder dom. Det enda jag vet är att när jag grubblar över vad de borde eller inte borde göra, har jag förlorat min ödmjukhet och dessutom slutat att koncentrera mig på mig och mitt. Nio gånger av tio när jag fokuserar på någon annan, så är det för att slippa ta itu med något i mitt eget liv."

Detta skulle alla tyckare som kan och vet bäst om andra läsa.

Lyckan i livet är att ha varandra och att känna sig älskad.

Inga framgångar eller saker kan göra en lycklig fullt ut.

Love Is All We Need // Kram Jessica