Jag är glad för det mesta, men jag kan också gå sönder av elakhet.
 
 
Jag får ofta frågan "Hur kan du alltid vara så glad?". Det är jag ju så klart inte. Mitt liv är precis som alla andras med olika mående lite då och då. Därmot så väljer jag att försöka se det ljusa i varje dag och jag upplever att jag väljer att vara tacksam för varje ny dag och det är ganska lätt att bli glad för små saker då. Men jag vet att det krävs övning för det. Jag skulle lika väl kunnat blivit en bitterfitta efter alla krascher genom livet. Men nu valde jag glädjen och är svårt allergisk mot jante, bitterhet, avund och hat.

Men det som sårar mig mest är när jag mot alla odds, faktiskt också väljer att lita på människor igen. Jag vill inte tro att människor bara ger tomma löften när jag anlitar dom eller säger bra saker till mig men något annat bakom ryggen. Förr om åren så försökte jag verkligen "passa in" genom att försöka göra om mig för att bli omtyckt eller respekterad. Men det kändes alltid som att jag snubblade och det kändes aldrig rätt. Idag vet jag verkligen bättre och vågar vara mig själv - all in. Därför älskar jag att bli äldre för det har gett mig mognad, lugn och lärt mig att inte bry mig vad andra tycker i samma utsträckning. Idag lyssnar jag men säger inte alltid ja bara för att... Skönt!
Många gånger har jag önskat jag att jag hade haft föräldrar som hade kunnat vägleda och peppat mig. Tyvärr har jag fått gått den hårda vägen och utvecklats genom erfarenheterna... Jag har alltid känt mig så dum när jag har som vanligt varit naiv och trott på att det människor säger är sant och sen fått en käftsmäll så att jag knappt kunde resa mig efter ett tag eftersom person ljugit. Alltför många av den sorten har jag mött. Så de här orden kan jag skriva under på 100%!
Under de värsta "stalker åren" 2013-2018 så sa och skrev människor så otroligt fula saker på sociala medier och både politiker, gamla kollegor och andra kända och okända människor hängde på utan att ta reda på fakta om den riktiga sanningen. Vi fick ta emot hotbrev i postlådan med signeringen "HA". Det vi hade gjort var att vi kämpade för att vår dotter skulle få sin grundskoleutbildning som sedan elaka människor förvrängde till sin egen sanning. Allt vi ville var att Rocky skulle få känna sig omtyckt, få gå i skolan efter hennes förutsättningar och bli bemött med respekt och förståelse. Det här får aldrig ske igen. Läs artikeln från 2017 här: https://hjarnkraft.se/wp-content/uploads/2020/01/Hk-1-17-webb.pdf

Alla elaka ord sipprade sakta in i mina porer och knockade mig helt juli 2016 då stressen slog sönder mitt immunsystem och jag åkte in akut på sjukhuset. Läkarna sa att sjukdomen troligast utlöstes av all stress som vi blev utsatta för. Hade jag åkt in 4 timmar senare så hade jag varit död.
Jag förstod inte varken då eller nu hur otroligt sjuk jag blev. Tur var nog det.
 
Den autoimmuna sjukdomen GPA tog på håret mitt liv 2016. Det är 10 på miljonen som drabbas av denna sjukdom. Min tur som vanligt, tänkte jag. 5 veckor låg jag på sjukhus och jag kunde varken gå, sitta eller stå under lång tid och många år efter det har jag fått starka mediciner och den här sjukdomen är tyvärr obotlig.
Jag har bättre och sämre perioder. Men får kämpa enormt för att orka kliva upp varje dag. Denna best har satt sig främst på min hörsel, mina fötter, mina bihålor och luftrören som bara krymper så att jag får mindre och mindre luft och måste till slut opereras. Tyvärr så sitter förträngningen precis vid mina stämband, så jag drar på operationen in i det längsta. Jag kan nämligen förlora min sångröst om jag gör den. Eftersom jag inte får åt mig tillräckligt med luft, så blir jag väldigt trött och behöver sova mycket. Men jag har trotsat döden och omöjligheten att komma tillbaka. Jag tränar minst 1 timme 6 dagar i veckan för att hålla kroppen i gång. Är noga med bra mat, mycket skratt och att njuta av dagen. Jag vägrar låta dessa människor vinna och jag vägrar att låta sjukdomen ta över. Jag ÄLSKAR livet mer än någonsin! Jag har min familj och några riktigt nära vänner. Mer behövs inte.
Jag har blivit enormt stark och modig efter det jag gått igenom. Men ibland så blir jag verkligen sårad igen och då märker jag att min kropp inte pallar att stå emot lika mycket som förr. Både jag och min dotter drabbades av svår PTSD efter allt och det är något som kommer att finnas kvar mer eller mindre. Kroppen varnar och vill att vi ska fly när något inte känns bra. Läs mer här: https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/posttraumatiskt-stressyndrom-ptsd/ 
Under några veckor nu har två personer visat sig vara någon helt annan än den de utgav sig först att vara. Jag blir egentligen inte förvånad utan känner mig återigen så jävla dum i huvudet som gång på gång vill lita på människor. Ledsen blir jag. Jag behöver verkligen inte människor nära mig som talar om för mig att "DU kommer ALDRIG" att klara av det eller det eller som vill såra eller förstöra. Här märker jag att min ork inte längre räcker till och min PTSD slår till där, den varnar mig. Dessa människor kommer jag så klart ta bort ur mitt liv. De bryr sig säkert inte, men JAG vågar stå upp för mig idag. Jag kommer att klara det jag tror på och jag vill ha tillit till människor. 

Faktiskt varje dag jag slår upp mina ögon, så tänker jag: Jag fick en dag till! Min kropp är långt ifrån samma som innan sjukdomen bröt ut. Men jag överlevde och har ett rätt bra liv ändå idag.
För mig har det blivit viktigt att våga säga ifrån och att våga vara i varje känsla efter alla turer och gupp i mitt liv. Tidigare så förträngde jag det mesta jag kände. Men då strejkade kroppen till slut och jag fick stark värk i kroppen. Är jag ledsen så gråter jag och skratta det gör jag ofta och mycket - varje dag!
Ni som följt mig ett tag, vet att jag och min familj varit förföljda av väldigt onda människor och en person hade kontaktförbud mot både mig, min man och vår dotter, eftersom det var stor risk att han skulle begå brott mot oss skrev åklagaren i beslutet. Mannen som var vår dotters farbror, fälldes i Sundsvalls Tingsrätt oktober 2017. Han var bara en i mängden av stalkers en lång tid efter vår dotters fallolycka där hon ådrog sig en förvärvad hjärnskada som för henne innebar att hon fortfarande är "samma" person men med en mycket nedsatt kapacitet som 15 minuters arbetsminne och tuff hjärntrötthet. 
De här människorna var besatta av att Rocky inte hade en hjärnskada utan det var jag som var psykiskt sjuk och låste in Rocky i källaren så att hon inte FICK gå till skolan... Dessutom tyckte de att jag var en enormt dålig mamma som skrev musik och dessutom spelade in den i Nashville några veckor per år. Att jag var hemma alla andra veckor dygnet runt, det hade de förstås ingen aning om. Det var fel att jag skrattade när min dotter var sjuk, det var fel att Patrik lagade mat hemma ibland. Ja säg det som jag inte gjorde fel.
MÅnga gånger har jag funderat på om de inser vem som är psykiskt sjuk här. All vård och myndigheter frågade oss uttryckligen under resans gång, hur vi skulle kunna skydda vårt barn ifrån dessa vuxna människor. Det var lärare, specialpedagog, släkt, grannar osv. Alla pratade runt oss men INGEN frågade oss hur det var och varför det inte syntes utanpå på Rocky. Det resulterade i allt detta kaos. Trots att de fått tagit del av en omfattande utredning av hjärnskaderehab på Norrlands Universitets sjukhus.
Här är några mycket bra och berättande bilder om det som inte syns men finns.
Tips till er som tror att en hjärnskakning, "bara" är en hjärnskakning. 
 https://hjarnkraft.se/produkt/ska-jag-gasa-eller-bromsa-efter-hjarnskakning/
Skriften har tagits fram för att vägleda skolpersonal, föräldrar, idrottsklubbar, vårdcentraler och andra avdelningar som möter barn med hjärnskakning. Här beskrivs symtom och svårigheter samt konkreta förslag på åtgärder.
Skriften "Ska jag gasa eller bromsa" är skriven av Petra Boström som är legitimerad psykolog och arbetar med barn inom neurologi och habilitering, Cristina Eklund som är mellanstadielärare och specialpedagog samt Frida Berg som är legitimerad fysioterapeut och arbetar med barn och ungdomar i primärvård.
 Alla ni som inte stöttade oss efter vägen kommer förmodligen aldrig att förstå hur oerhört mycket ni förstörde Rockys liv som då bara var 9 år. Hon är den finaste tjej jag vet med det största hjärtat som idag hjälper andra människor och djur. Genom hennes erfarenheter har hon valt att bli en god människa och DET är det finaste man kan bli i livet anser jag. Långt ifrån alla vuxna når dit.
Att Make A Change hamnade på första platsen på en Top 75 lista på ern radiostation i New York i januari, visar på hur viktigt budskapet i låten är. Vi kommer aldrig att sluta sprida det.
Just nu jobbar jag på ett hemligt kommande projekt och det ska bli så skönt att det äntligen blir av. Inget kan stoppa mig nu och jag lever mer än någonsin. Målet med detta, är att kunna hjälpa andra som kämpar därute och jag hoppas att de inte ska känna sig lika ensamma sedan.
"It´s your journey and NO ONE can take that away." (Jessica Falk/Jenn Bostic)
Musikvideon Make A Change: https://www.youtube.com/watch?v=f2WBfgUNLu4

Jag önskar att Rockys och vårt fall skule vara unikt. Tyvärr så hjälper jag nu som ambassadör i Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, en familj i södra Sverige med en pojke på 8 år som blir bemötta på nästan ett identiskt sätt som vi blev när Rocky råkade ut för sin fallolycka. Vad är det som gör att människor inte vill tro på en familj och vården, att hjärnan behöver tid för att läka? Varför väljer en rektor, skolläkare och skolsyster utan kompetens i ämnet, att tro att "familjen håller pojken hemma med tvång". Jag lovar att de flesta familjer gör vad som helst för att sitt barn ska få de bästa förutsättningarna. Detta är ren dumhet och elakhet!
Mina erfarenheter säger att när skolan brister och gör misstag, då använder man sin makt genom att anmäla föräldrarna för att få tyst på dom när de ställer krav. En dialog mellan skola och familj är nummer ett och det viktigaste är att komma ihåg att i allt detta finns en huvudperson - barnet. Det glöms ofta bort när vuxna människor försöker skydda sig när de begått tjänstefel.
Det ska bli intressant att finnas med på skolmöten och i denna process. Jag hoppas att denna familj inte behöver få livet förstört som vi fick. Det känns oerhört bra för mig att kunna hjälpa till och stötta. 
Världen behöver mer snällhet och kärlek. Var snäll - ALLTID!
 
 
 Ps. Jag finns med i en stort artikel i ConnectPoint Nr.1, om mig och min familj och som kommer i en hel artikelserie framåt. Läs här: https://issuu.com/eva-lenaivarsson/docs/connectpoint_nummer_1__januari_2021__4_/s/11669482?fbclid=IwAR2hLf0XEXCrDZDqHTsUnfBfapg18BWuG9zCjGtvLc1-iEr6taSXSvxoc5E