Snart kommer jag släppa min allra första svenska singel, producerad av Dan Sundqvist och text och musik är skriven av mig. Det känns verkligen som jag har hittat mig själv och det jag vill säga med min musik. Det har tagit mig 10 år att hitta det uttrycket och bara kunna känna ett lugn. Det känns så fint.

Innan jag började skriva musik så var jag så rädd hela tiden för att göra fel och vad andra skulle tycka. Jag trodde aldrig fram till 2009 att jag kunde skriva musik och hade aldrig vågat testa ens. Inte ska väl jag... 

När jag växte upp så var mamma hemmafru som många var på 70-talet och hon rörde i kalopsen, samtidigt som hon sjöng och dansade hemma i köket på Nybrogatan i Sundsvall. Åh vad jag älskade att vara i köket med mamma, lära mig allt om matlagning och bakning. Så fort det blev en bra låt på radion, så höjde mamma och berättade vem som sjöng och vad den betydde för henne. Underbara minnen idag och jag gör likadant i min lilla familj. Idag blev det en gryta kalops =)

Under min uppväxt så hatade verkligen min pappa att jag spelade piano och jag älskade att spela. Hans standarduttryck var "sluta spela på det där jävla pianot". Mamma försvarade mig och sa, "låt jäntan spela om hon vill". Tack mamma. Jag brukar säga att pianot har räddat mitt liv många gånger under de svåra livserfarenheter jag tvingats gå igenom.

Pappa var också en mästare på att tala om hur dålig jag var, hur tjock eller för smal han tyckte att jag var. Under mina senare år sa han ofta att det enda jag ville i mitt liv var att stå på en scen och alla skulle applådera. Saken är den, att jag ALDRIG drömde om att "bli någon". Jag ville bara bli älskad för den jag var. När jag inte blev det av pappa så spelade jag, mer och mer. Ju mer han hatade, desto mer övade jag. Allt jag kände spelade jag ut i tangenterna. Kanske var det därför jag kom in på musikhögskolan blott 16 år gammal. Men hans hat och all förnedring genom alla år har gjort att jag alltid var starkt självkritisk, aldrig varit nöjd med något jag gjort. Hans ord har ekat många år i mitt huvud. Du duger inte Jessica, ingen vill ha dig. Du är inte värd något bra... Det har tagit många år av bearbetning innan jag nu landat i att jag duger, även om jag får brottas med det då och då fortfarande. När mamma dog i tsunamin 2004 så ringde pappa upp mig och sa att jag hade tur som fick ärva... Jag hade gjort vad som helst för att få tillbaka min mamma. Inga pengar i världen kan ersätta en mamma. Kanske tänkte han så om sin egen mamma, min farmor som han alltid pratat så illa om och som jag älskade. Jag har alltid undrat varifrån allt hat kom. Mamma var 53 år när hon dog och jag och mamma stod varandra väldigt nära. Det gjorde inte pappa och jag. Men trots allt han spytt ur sig genom åren, så är det nog tack vare det som jag faktiskt har fortsatt musicera. Jag fick verkligen tänka till varför jag skulle sluta för att pappa ville det eller varför jag skulle fortsätta spela piano. Enklast hade varit att göra pappa till lags. Men så lätt tänkte jag inte ge upp min passion till pianot. Idag är jag så glad för det.

I veckan åkte jag och hälsade på min pianolärare, Maggi Truedsson från musikgymnasietiden i Härnösand. Det var många blandade känslor i mötet. Vi pratade just om hur min pappa fick mig att må så dåligt under gymnasietiden och hur mycket jag och Maggi fick prata många gånger genom pianolektionerna då jag var så nere. Mina lärare under musikgymnasiet var min familj, de såg mig och gav mig kärlek som jag inte fick hemma. Jag har alltid undrat varför pappa hatat mig så, trots att jag var hans förstfödda. Jag minns när brorsan föddes 1977 och mina föräldrar kom hem från BB. Pappa höll min bror i sina armar och så tittade han på mig som var 4 år och sa: "Äntligen fick jag en son". Ja, ni kan ju tänka er den känslan... Sedan satte pappa en hake på dörren till deras sovrum och jag som var mörkrädd, fick inte längre komma in på natten när jag drömt och behövde en kram. Jag var stor nu, sa pappa. Stor? För stor för en trygghetskram? Den här tiden satte sina spår.

2006 ringde min pappa på sjukhussängen efter en stor hjärtoperation och frågade om jag kunde förlåta allt han hade gjort mig. Vi möttes i ett 7 timmar lågt samtal efteråt, där jag berättade för honom om hur jag känt alla år. Han grät och sa att han älskade mig. Jag kunde bara inte förstå hur konstigt han visade det. Det tog bara ett halvår så var han sitt gamla jag igen och när jag påminde honom om att han bett mig förlåta honom på sjukhusbädden så sa han: "Det har jag aldrig sagt och det där är bara en fantasi i din feta lilla hjärna som vanligt, Jessica" Så var det med den förlåtelsen.

I hela mitt liv försökte jag få pappa att älska mig. Försökte vara duktig på allt så att han skulle se mig. Men ju mer jag gjorde, desto mer skit fick jag. Men efter den kommentaren tog det slut på min ork att försöka. Jag bestämde mig för att han inte var värd att få mer tid och energi av mig. 

Jag hade gjort allt jag förmådde för att bli älskad. Men idag vet jag att det är barn som ska bli kravlöst älskad av sina föräldrar, inte tvärtom. Vilken tur att jag hade andra kloka vuxna omkring mig som höll upp mig efter vägen.