Vem äger rätten att bestämma över hur en annan människa ska må?
 
Precis som många andra så har Aviciis bortgång berört mig oerhört. Jag har tänkt på det varje dag sedan det skedde. Vi känner nog alla någon som kämpar med "demoner", ångest, depression och så vidare. I veckan kom en rapport från Folkhälsomyndigheten om att brister i skolan skapar psykisk ohälsa samt på grund av alla krav som våra barn ska uppnå. Då är det friska barn studien är grundad på. Ett barn som råkar ut för en skada eller har en diagnos som gör att hen inte faller inom den så kallade mallen, den har inte så ofta någon chans i hetsens och skolans värld. Om man är sjuk och kanske inte klarar av att få betyg, är man inte värd något då? För det är precis den känslan som ett barn får när det inträffar. Människan har oftast ett värde när det presterar och det skrämmer mig. Jag har sett detta på nära håll i snart 6 års tid. När Rocky var sjukskriven under högstadiet, så hörde inte mentorn av sig en enda gång. Att känna sig helt exkluderad på grund av att man är sjuk och att ingen bryr sig eller frågar efter en när man inte presterar - det skulle knäcka vilken vuxen som helst. Men när en hel lärarkår ger de signalerna till ett barn - då blir jag riktigt rädd för vart vi är på väg? Fanns det ingen minut på flera år att fråga hur Rocky mådde eller var de så kalla att de bara kunde bortse ifrån eleven som stod på klasslistan? Att inte få känna samhörighet skapar hopplöshet. Att höra henne säga " det är lika bra att jag inte finns för jag kan ändå inte leva upp till andras förväntningar" Alltid har vi sagt att det viktigaste i livet är att bli en god människa och vi älskar den härliga personen Rocky, inte för vilka betyg som kommer att stå på papperet. Visst det är viktigt, men när ditt barn inte fått den möjligheten eller chansen för att personal struntat i det, då får man tänka om som förälder så att inte barnet går under. Under många år låg jag på nätterna och pratade med Rocky om meningen med att fortsätta leva. "Varför förstår de inte mamma? Ingen tycker om mig. Det är ingen idé att fortsätta.."Dessa samtal är nog det värsta en förälder kan uppleva. I Rockys intervjuer säger hon att den utsatthet hon fick uppleva av vuxenvärlden efter sin skada har "skadat" henne mycket mer än själva hjärnskadan.
Trots att det är 2018 så finns det många människor som har förutfattade meningar om just vad psykisk ohälsa är, att det är något fult, att man skulle vara mer svag för att man är en känslomänniska. Vem vill vara en robot eller en gråsten hela livet då och inte känna något? Vem äger rätten att tycka hur en människa "ska" vara, leva eller bete sig? Vem har rätt och vem har fel?
Jag har nu sett hela dokumentären om Tim Bergling "Aviccii" och det tog mig 3 omgångar att orka se klart. Jag ville kräkas när jag såg hur han försökte på alla sätt förmedla till andra hur dåligt han mådde och ändå så försökte folk luras och få honom att "orka lite till". Vem som helst kan se i hans ansikte hur sjuk han faktiskt var. 
Att gå och jobba strax efter en bukspottkörtelinflammation är i stort sett omöjligt. Hur han klarade det ett tag, förstår jag inte alls. Läkarna säger att en bukspottkörtelinflammation (pancreatit) är bland de värsta smärtor man kan uppleva och det tar tid att läka och det enda som hjälper är morfin.
Jo, jag vet hur det känns. Februari 2016 började min kropp fysiskt att signalera att den inte orkade efter alla år av trakasserier, stalking och mobbning av oss och vår dotter av vuxna i skolan och några i vår omgivning.
Det började med fötterna så att jag hade svårt att gå, sedan blev det en obeskrivlig inflammation i tandköttet, det värsta jag sett, i juni fick jag pancreatit och kunde varken gå, sitta, stå eller ligga på grund av smärtan. Sedan slog det sig på hörseln, bihålorna, stämbanden, lederna. Kroppen attackerar mina organ. Jag låg på sjukhus i 5 veckor 2016  och läkarna trodde jag skulle dö och jag hade också gjort det om jag åkt in på akuten 4 timmar senare. Jag fick skyhöga doser morfin. Läkarna konstaterade att jag fått en obotlig sjukdom där jag måste få cellgifter 2 gånger per halvår intravenöst resten av mitt liv för att överleva. En extrem stress hade utlöst detta konstaterade läkarna. Stress är livsfarligt.
När jag såg dokumentären om Tim och hans smärta i ansiktet så fick jag en ordentlig flashback till juli 2016. Jag vet vad oerhörd stress och press kan göra och jag vet hur fruktansvärt ont det gör att drabbas av pancreatit.
Jag skulle aldrig kunna säga till någon som mår så dåligt och dessutom förmedlar det gång på gång, att försök lite till... Det jag tänkt på de här dagarna efter Tims bortgång är att jag känner igen den pressade situationen i vår dotter Rockys kamp efter hennes olycka i skolan. Min känsla och uppfattning är verkligen att inte vem som helst kan pressa en människa till varje pris, som rasar utför. Den som klarar det är oerhört oempatisk, egoistisk och sadistisk.
Umeås skallskadeenhet utbildade och informerade skolan både muntligen och skriftligen om hur viktigt det är med rätt bemötande, förståelse och rätt förutsättningar för en som drabbats av en förvärvad hjärnskada som ung elev. Trots detta struntade skolan helt i detta under 5 års tid. Under de två första åren efter skadan fick Rocky höra av sin mellanstadielärare varje dag att om hon inte hann ikapp de andra så skulle hon få gå om, att hon är dum, läraren sa till de andra eleverna att Rocky var och kollade huvudet eller skolkade när hon var hemma sjukskriven. Det berättade eleverna själva för oss. Då ska man komma ihåg att Umeå gett restriktioner om att det är fokus på enbart grundämnen och att få följa sin klass för att kunna komma tillbaka och återhämta sig långsiktigt. Hur tänker man när det bara är prestation som gäller?
Press och stress är det absolut värsta man kan utsätta en människa som lider av den här typen av problematik som hjärntrötthet. Umeå hade utrett att hennes arbetsminne är 15 minuter.
Forskning visar att om inte omgivningen visar respekt och förståelse så är risken att det blir bestående men oerhört stora. Att få höra och känna att man inte duger efter sin skada kan knäcka precis vem som helst. Rocky var 9 år och försökte och försökte tills hon helt kraschade. Hennes lärare blev mer och mer irriterad på henne så till slut blev hon så aggressiv att hon slog näven i bordet i matsalen bland alla elever och lärare så 2 mjölkglas rann ut över Rocky. Rektorn tyckte att "lite temperament får man tåla"
Rocky blev så rädd för sin lärare att hon blev inlagd på sjukhus för att hon ville inte leva längre. Läkarna skrev att detta måste åtgärdas omedelbart om Rocky ska kunna återgå till skolan. Vi informerade skoldirektören och elevhälsovårdschefen i detalj. Läraren fick gå hem till oss och be om ursäkt och skrev ett brev som hon läste innantill för oss där hon säger att hon själv tycker att hon är snäll. Så här fick det fortsätta år ut och år in. Rocky sa flera gånger till sin lärare att hon ville dö för att hon var rädd för henne.
Vid ett tillfälle var jag med Rocky för att hon ville att jag skulle läsa upp hur hon mådde för läraren. Det var även en spec lärare med ifrån kommunen. När jag läser upp för läraren att Rocky vill dö för att hon är så rädd för henne så reser sig läraren upp, går ut ur rummet och genom glasrutan ser vi hur hon ber klassen resa på sig och så gör hon en gruppkram med klassen och flinar in till oss där vi satt kvar efter att ha försökt läsa för läraren hur Rocky mådde. Detta är det värsta och sadisktiska jag någonsin upplevt ifrån en vuxen och en lärare som jobbar så här, förstör barn. Alla ansvariga har känt till detta och ändå har ingen gjort något åt detta. Den dåvarande skoldirektören skrev ett mejl att Rocky kunde sitta på förskolan och bilda en egen studiegrupp då hon var rädd för sin lärare. Då gick hon i åk 5. Läraren jobbade på som om inget hänt. Rocky gick aldrig på den skolavslutningen. Jag behöver nog inte förklara hur hennes psykiska hälsa varit under och efter de här åren.
Alla, precis alla vuxna i skolan, ledning och kommunledning har vetat hur illa det har varit och hur dåligt Rocky har mått. Vården har gjort allt och lite till och undrat varför skolan inte vill hjälpa den här flickan att få sin grundskola. 
 
I mobbningspodden pratar Rocky om skoltiden och hur många gånger hon tänkt att ta livet av sig. Att så många vuxna gjort allt för att sänka vårt barn för att hon drabbats av en skada som inte syns, det är oförlåtligt. De spred dessutom rykten att vi föräldrar skulle ha hittat på skadan, hur man nu kan göra det med flera hundra sidors dokumentation ifrån både sjukhus i Umeå och Sundsvall. https://makeachangepodcast.se/Det de inte tänkte på, precis som inte särskilt många gjorde för Tim, är att allt de gjorde och sa gav konsekvenser för individen. Tim orkade inte mer och för Rockys del kan jag säga att hon kommer att få lära sig orka leva med ärren men det har gett stora konsekvenser både för hela hennes skolgång och hälsa som ingen nu vet vilka konsekvenser det kommer att få i framtiden. Hon kämpar oerhört varje dag och hennes nya lärare kan inte alls förstå hur vuxna kan ha gjort det här emot en sådan fin tjej som Rocky. De ser hennes begåvning och ger henne all möjlighet att få utvecklas nu. 
Rocky är en otroligt klok och älskad tjej som hjälper andra nu genom att berätta sin historia. 
Barnaministeriet gör en timmes långt program där de fokuserar på denna härliga tjej. Det kommer att sändas efter sommaren och de tar även in en expert som utalar sig. Oerhört viktigt, sorgligt och fint kommer det att bli.
Snart medverkar vi även i Hemmets veckotidning och P1 Kropp & Själ.
Många som drabbas av en skallskada/hjärnskada/hjärnskakning får ofta ångest och depression som följd av skadan och blir man dessutom utsatt så förstår ni alla vad det ger för konsekvenser utanpå sin skada.
Det går nästan inte en dag när jag inte tänker på allt de här onda människorna skrev i anonyma brev och anmälningar till och om oss om psykisk ohälsa. Jag förstår idag att det handlar om skam. De skämdes att berätta för andra hur Rocky mådde. Hur kan man skämmas för att ett barn fått en skada? Är det inte outtömlig kärlek man vill ge?
Rockys farbror dömdes för ofredande i Sundsvalls Tingsrätt oktober 2017 efter att ha trakasserat hela vår familj under lång tid med sms och dessförinnan hade han kontaktförbud mot hela vår familj. Han var helt besatt i att Rocky var frisk och att jag var psykiskt störd och hade gjort Rockys sjuk. Det hade varit bättre att han hade funnits för Rocky när hon behövde det som mest. Att bli så sviken av sin närmsta familj är ett svek som aldrig kommer att gå över. Hur kan man låta bli att finnas för ett barn och istället bli hatisk? En dom är öppen för allmänheten så det är ingen hemlighet att det var hennes farbror. Om detta berättar Rocky även själv i mobbningspodden.
Till de som gjorde detta under många år mot vår familj skulle jag vilja säga att vuxna människor som har sådana fördomar om vad psykisk sjukdom är och att de dessutom gjorde allt för att knäcka vår familj - det säger allt om vilka människor de är. Det gör mig ledsen att det finns sådan inskränkthet 2018.
Människor som är så rädda för psykisk sjukdom att de börjar hata barnet och hennes familj, sådana ska inte vara i närheten av barn. Under alla år har vi haft 100% stöd av alla myndigheter och vård. Men förstå det kan ingen göra. Vi fick frågan många gånger ifrån myndigheter om hur vi skulle kunna skydda Rocky mot dessa människor Det kommer att bli en spännande höst i alla fall på många sätt och vi hoppas och tror på en förändring.
Det är så viktigt att prata om sjukdomar som inte syns. Vad är det som skapar en sådan rädsla hos oss människor i det vi inte förstår eller ser? Det är självklart för alla att när någon bryter ett ben så gipsar vi. En person som fått en ryggmärgsskada säger vi inte att hen ska försöka springa i trapporna ändå...
Vi kan inte förstå allt, men finnas no matter what - det kan alla. Att finnas kan betyda allt för en annan människa. Ge kärlek så får du tusenfalt tillbaka. .
För övrigt har jag cyklat premiärtur idag. Det blev 1,6 mil på 60 minuter. Älskar att cykla, det ger mig en känsla av frihet. Ätit sill och färsk potatis på takterassen  - vardagslyx!
Sedan har vi pysslat på härhemma och det är så skönt att få rensa, plantera, göra fint och vara tillsammans. Kärleken övervinner allt <3