Våga tro på dig själv, dröm och lev ditt liv! Äntligen vågar jag...
Jag har äntligen hittat mig själv, och vågar vara jag - alltid. Det tog några år...Tänk så svårt det kan vara! Att våga tro på sig själv och låta testa om drömmarna kan bli sanna, ja det kan vara allt annat än lätt. Minns hur min terapeut för många år sedan sa: - Jessica, du måste vara född med en enorm urkraft som orkar fortsätta, trots allt du varit med om och att folk nu vill få dig att sluta med det du tror på.
Ja lite då och då undrar jag faktiskt hur jag orkar fortsätta, men jag är i grunden oftast glad och har liksom alltid hittat nya vägar där det uppstått hinder. Jag har alltid sett det lilla ljuset i tunneln och jag har varit van att göra det mesta själv för att något ska bli gjort. Musiken har alltid varit min röda tråd och den har också räddat mitt liv några gånger.
Denna höst är det faktiskt 10 år sedan jag åkte till Nashville första gången. När jag läser dagboken ifrån 2010, så blir jag väldigt glad och rörd över att jag sa JA till livet och började leva! Från ingenstans till Music City! Tänk så mycket jag har fått uppleva och hade någon sagt att jag skulle spela in och skriva med några av världens främsta musiker och låtskrivare så hade jag aldrig trott dom. Lilla jag från Sundsvall, på egna ben utan skivbolag men med en livslust som var enorm 😅Jag var livrädd för allt när jag åkte för första gången. Hela livet har jag fått inpräntat att man ska inte tro att man är någon.. Jättekonstig inställning! Rädd för att leva, vad folk skulle tycka här hemma, att jag inte var tillräckligt bra, att jag var för gammal för att spela in, är det rätt, är jag en bra mamma nu..så satte jag mig på ett plan tillsammans med Patrik och tänkte att antingen är jag galen eller så lever jag mer än någonsin! 😃 Ja 1000 frågor snurrade i mitt osäkra huvud. Men jag kände att jag måste ta chansen när den kom. Här kan ni kika på en video med musiklegenderna ifrån min första inspelning i Nashville: https://www.youtube.com/watch?v=LNJpKvuPnsY 
En sak är säker, jag ångrar ingenting! Min gudmor låg på dödsbädden 2006, 55 år och sa att hon ångrade hela sitt liv. "Vad än du gör Jessica, ångra ingenting för det är tjejer som du, som får saker att hända. Känns det rätt så kör du!" Det tog några år att våga. 7 år senare skrev jag låten 'Just Do It' - https://www.youtube.com/watch?v=_3cMqDb_nts
      
Nästa fredag - 30 oktober så släpper jag låten 'Little Love', en riktig må bra låt med ett budskap med allvar i. Jag vill uppmana dig att börja leva ditt liv, dansa i regnet istället för att vänta på solen eller bättre tider, som man brukar säga. Vi har bara nuet och vet inget om imorgon. Lyssna på teasern här:
https://youtu.be/4am8x59ORHs
"Jessica Falk is an incredible artist and soul sister of sorts. We have both gone through tragedy in our lives, but have channeled our pain into music, This has brought us both so much joy. I had the opportunity to write with Jessica in Nashville. She is honest and shares her heart within her music. The world is truly brighter because she is in it" Jenn Bostic
Låten har jag skrivit med min vän, fantastiska låtskrivare och artisten 
Jenn Bostic i Nashville. Den är också inspelad där och min dotter Rocky körar även på denna låt, som hon även gör på vår duett 'Make A Change'. Ni bara måste lyssna på Jenn's hit som hon låg #1 i UK för bästa SInger/Songwriter - 'Jealous Of The Angels', som hon skrev när hennes pappa omkom i en bilolycka när Jenn och hennes bror satt i samma bil. Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=pBg9btpGqKU
När jag var i Nashville 2015 så var jag en kväll på Grand Ole Opry och där kom Jenn Bostic ut på scenen och berättade att just den kvällen var det 20 år sedan hennes pappa omkommit i bilolyckan och sedan sjöng och spelade hon 'Jealous Of The Angels' vid flygeln. MIna tårar rann och där och då förstod jag hur starkt det kan bli när även jag gör samma sak i Sverige med min inspirationskonsert "Sånger om livet" eller "Från Khao Lak till Nashville", en föreläsning där jag sjunger låtarna som uppkommit när jag tog mig igenom olika möten och kriser i livet. Genom åren har människor kommit fram och berättat och delat sina livshistorier med mig. Det är jag så tacksam över. Vi alla bär på något och genom att dela så kan vi bära lättare på det. Vi tror oftast att vi är så ensamma. Jag skrev ett mejl till Jenn och berättade om min historia och vilka jag jobbar med i Nashville och frågade om hon kunde tänka sig att skriva musik med mig. Ett positivt svar kom och vi träffades för att skriva musik lite senare och uppträda på "The Listening Room"
Det är så häftigt att 'Little Love' är en så positiv och glad låt, för historien bakom den är allt annat än rolig. Jag tror att det har blivit min styrka, att vända det svåra till något bra.
Med min musik/text vill jag inspirera människor att ta vara på sina liv och jag hoppas genom att dela delar av mitt liv, att någon därute ska orka en dag till. Livet är inte lätt för någon och vissa människor blir mer drabbade än andra. Vi vet inte när vi ska dö, bara att vi lever nu och vad vill vi göra av det? Att göra något av det vi har och kan räcker gott nog, så länge vi inte ger upp.
 
Tänk så många gånger som jag verkligen känt att jag inte orkar EN dag till... Men på något sätt så har livet ändå fortsatt och det har oftast varit någon som skrivit eller sagt något till mig den där dagen, som gjort att det svarta blev grått, om ni förstår vad jag menar. Att uppskatta livets "små" saker, har varit det som hjälpt mig mest. Att känna tacksamhet över det som ändå är bra och okej i dagen, gör det lättare att leva. Det krävs övning och kämpa anda förstås - varje dag mer eller mindre. 
När jag skrev låten 'There's Always Love' 2015, så hade Rocky fått sin skallskada efter fallolyckan och världen var upp och ner. Det mörka, tunga finns alltid i mina texter men också hoppet så att man ska orka hänga kvar. Versen börjar: "Sometimes life hurts and just when it can´t get any worse, well then it does... behind the clouds the sky is always blue and shining through.." Lyssna här:
https://www.youtube.com/watch?

Jag är en tänkare och reflekterar mycket när människor drabbar och sårar mig. Ni som följt mig vet ju att jag haft 2 riktigt hemska stalkers som gjorde allt för att få mig att sluta med musiken. När nya låten 'Little Love' kom till var det som värst med stalkerkvinnan U, som även hade börjat kontakta mina kollegor i Nashville via FB. För att verka trovärdig sa hon att hon var moster till min man. Det är hon så klart inte och jag känner inte henne alls.
Så när jag kom till Jenn den dagen vi skulle skriva musik, så hade hon fått meddelande ifrån U om att hon inte borde jobba med mig eftersom jag har ett trasigt hjärta. När Jenn svarade positivt om mig så började U att trakassera även Jenn på hennes youtube och FB. Riktigt lågt. 

Jenn och jag pratade om varför vissa människor blir så hatiska. Jag sa att jag tror att de som agerar så här är förmodligen väldigt olyckliga i sitt liv, kanske inte har följt sina drömmar och inte har en god relation till sin egen familj. Vi har också ett val att undvika att läsa det som får oss att må dåligt. Att se andra fortsätta trots tuffa livserfarenheter kan bli för mycket.
"Alla behöver lite kärlek i livet, annars går vi människor under" sa jag till Jenn. Kanske U har fått för lite kärlek? .. Så skrev vi texten till låten som känns så 100% jag idag. Jag hoppas att ni därute ska bli lika glad som jag när ni hör den. Känn att allt går även om saker och ting tar olika tid. Idag känner jag tacksamhet över att det blev en så fin och viktig låt av något så hemskt.
Den här "urkraften" som min teapeut påstod att jag har... Jag tror att jag byggde den kraften genom att öva på min pappa och hans aggressioner under uppväxten. Då menar jag faktiskt något positivt. Det var en fruktansvärd tid i mitt liv, men den gav mig massor av erfarenhet som jag valt att använda mig av idag. Idag är jag verkligen klar med det där. Det är inget jag har kvar i mitt liv idag. Jag har gjort allt och lite till för att vi ska ha en god relaltion. Mer kan jag inte göra. Viljan måste komma ifrån bådas håll.
Jag hade en pappa som verkligen hatade att jag spelade på pianot. -Sluta spela på det där jävla pianot nån gång" sa han ofta. Jag minns att jag tänkte: "Varför ska jag sluta spela när det är det bästa jag vet. Aldrig att jag tänker sluta gubbe, snarare ska jag spela ännu mer för med mitt piano kan jag klara av allt" tänkte jag när jag var runt 10 år. Han kommenterade alltid min kropp. Antingen var jag för tjock eller för smal vilket gav mig ätstörningar och dålig självkänsla som följt mig genom livet. Upp och ner, ner och upp... Ingen är så hård som jag mot mig själv. Någon som känner igen sig?
Glömmer aldrig när min lillebror föddes och mamma och pappa kom hem ifrån BB. "Äntligen fick jag en son" sa pappa samtidigt som han tittade på mig. Sedan satte han en krok på dörren till deras sovrum så att jag inte kunde komma in när jag drömde på natten. "Nu har du blivit storasyster så nu får du sova själv" Där nånstans dog en bit av mig och åren efter undrade jag så varför det var så mycket fel på mig så att pappa inte kunde älska mig. Jag gjorde allt för att han skulle tycka om mig, baka, städa, sy, var barnvakt. Men hur jag än gjorde så var det alltid fel. Så jag spelade på pianot, flera timmar varje dag. Jag och pianot och där har jag alltid spelat ut allt jag känner ifrån hjärtat.
Mamma köpte pianot i smyg till mig och försvarade mig när hon kunde; "Låt jäntan spela". 

Allt jag ville var att pappa skulle älska mig. Jag var alltid rädd för min tyska pappa, han var nästan alltid arg och pratade om vilka han skulle trycka ner på jobbet som regionskyddsombud. Jag minns att jag alltid tänkte, att så där ska jag aldrig bli. Jag ska hjälpa andra och få människor att känna sig omtyckta, tänkte jag. Jag ska ge det jag själv inte fick. Visst, jag vet att han har en trasig tysk uppväxt, men det går liksom inte att skylla på det i mötet med sina egna barn. Alla har ett val och det är en förälders skyldighet att älska sina barn. Kan man göra något annat? Rocky är ju allt för oss och något annat finns liksom inte. Jag har verkligen saknat en pappa, så när jag träffade världens snällaste man, Patrik och fick Rocky med honom. Så känner jag att hon har fått 200% kärlek. Kärlek som jag själv saknade och jag älskar den genuina, varma kärlek vi har i min lilla familj. Allt svårt som drabbat oss, har också gjort oss enormt starka tillsammans. Så länger vi har varandra och kärleken så klarar vi oss. Så har jag alltid tänkt.

När mamma ville skilja sig på 90-talet så fick vi tre syskon ett val. Vi skulle välja pappas sida eller mammas och den som valde mamma ville han aldrig mer se, sa han. Jag valde mamma eftersom hon och jag stod varandra nära och var väldigt lika i mycket. Barn ska inte behöva välja bort en förälder. När mamma dog i tsuanmin ringde han och sa att jag hade tur som fick ärva. Tur? Alla får ju ärva men för mig och mina syskon blev det lite för tidigt. Jag skulle gjort vad som helst för att få tillbaka min mamma. Inga pengar i världen kan ersätta en människa. 
Mamma var 53 år när hon omkom och jag gick in i en djup depression, jag tappade verkligen livsgnistan. Det enda som höll mig flytande var lilla Rocky 2 år och min fina Patrik. Pengarna, ja de kunde jag inte ens röra för det kändes så vidrigt allting. Men så bestämde jag mig för att om något bra kommer i min väg, som gör att jag kan skapa något bra av mitt liv - då skulle jag använda pengarna till det.
Så när jag började skriva låtar efter att jag bestämde mig en septemberdag 2009 för att börja leva mitt liv, 5 år efter tsunamin och jag fick erbjudande om att åka till Nashville och spela in mitt första album med musikhistoriens största musiker, som jobbat med Elvis Presley, Dolly Parton, Billy Swan, Johnny Cash m.fl och jag visste att mamma älskade alla dom artisterna - Då kände jag att nu är det dags! 
Så här skrev jag i dagboken september 2010:
"Alla är så vänliga emot varandra. Inte ett spår av någon jantelag eller tävlande om att vara "bäst". De jobbar verkligen som ett familjärt team. Allt gick så lätt!! Tänk, jag sitter i en studio i Nashville med några av musikhistoriens största musiklegender och är inte det minsta nervös, haha. Jag som enbart spelat in några enkla demos i en källarlokal i Sundsvall tidigare. Hur är det möjligt? Hur kan jag känna mig mer trygg här än hemma?Jag bara slappnade av och spelade. Aldrig ska jag låta någon trycka ner mig igen."
Gitarristen Vip Vipperman skrev på sin FB efter sista studiodagen 2011: "Finished tracking Jessica Falk´s beautiful new record with some of the musicians who made this town "Music City"... Chip Young, Bobby Wood & Charlie McCoy. Bob Mater and I were the new kids in the section. A beautiful way to get 2011 off on the good foot" Jag skrev: "Nu hoppas jag att mamma hejar på in sin himmel, SIv Falk som dog alldeles för ung. Det är nu det börjar, tror jag!"
Det var bara början på en fantastisk och svår livsresa! Det går att vända en känsla av att leva i ett helvete till att göra något av det sedan, kanske något riktigt bra. Att orka stå ut och finna vägen förbi och ut ur det kan vara det svåra... Det går, ge aldrig upp!
Tack alla underbara människor som alltid finns därute, för mig och min familj. Utan er skulle inget ha varit möjligt. Allt ni skriver, att ni hejar på och ger vänlighet gör att jag orkar fortsätta! 
Kram Jessica 💛